Kan det verkligen vara så att jag lurar mig själv? Att jag inbillar mig saker nu igen? Upprepar mig gör jag iaf, hela tiden. Vi skulle ju sluta med det, vi skulle ju inte göra såhär längre. Snälla, ge upp. Snälla släpp. Orken är inte med mig längre.

(bilden är enbart för att det kändes helt otroligt fjortis och fantastiskt… bläääää)
Jepp, jag ljuger för mig själv. Jag lurar mig själv gång på gång att jag kan fixa saker som inte är i min makt att fixa. Sluta Jessica, det är ingen ide. Släpp och ge upp, alright!! Försöka funkar inte för mig, jag måste bara göra det denna gången.
Ja, han som fortfarande inte nämns vid namn är här och spökar. Det är han väl alltid, men jag lurar mig själv att han inte är det. Fan. Den nuvarande respekterar mig inte och behandlar mig fel, så ja jag inbillar mig att detta är bra och att jag kan fixa det. Håll huvudet högt och rädda det som räddas kan. Jag skulle ju vara starkare än det här… kom igen nu för fan. Upp igen, okej?
Drama drama drama drama. Varför hamnar jag i dessa situationer hela tiden? Varför kan jag inte bara få lugn och ro och inte massa jälva jobbiga situationer hela tiden? Vet dock inte vem jag ställer för svars för detta, kanske är det bara så enkelt att jag tar helt fel beslut. Ja, det kan faktiskt vara så enkelt… och tyvärr börjar jag tro på att det är så. På att det är jag som inte tror på mig själv tillräckligt, det gör att saker går fel.
Han var fin idag iaf, även om skägget kanske inte riktigt passar. Men han var ändå fin. Och jag kom på igen hur mycket jag saknar honom, åter igen; FAN!