I dimman på Valand igår väntade jag på honom i 2 timmar, jag varr ju tvungen att träffa honom juh. Jag var verkligen tvungen, för att kunna konstatera ifall han verkligen var lika underbar som han såg ut att vara. Svaret blev: JA! Det var sjukt och jag var så nervös att jag inte kunna säga någonting alls, jag var tyst och kunde inte tänka någonting annat än : OH MY GOD!! Föll som en fura men tänkte lite självkritiskt att han aldrig skulle vilja träffa någon som mig… han hade ju en klunga med snygga brudar över allt, jag är inte någon top notch brud som är svin smal och svin snygg. Nej, jag är en medelmåtta… lite små knubbig, med hudproblem och vildvuxet hår.

Men efter sista toalettbesöket, då jag märkte till min fasa att min buss gick om 10 minuter, så var det dags att ta sig i kragen. Så jag snyggade till mig och gick raktfram till honom och sa som det var, jag var brutalt ärlig fast ändå lite sweet. Jag viste inte vad jag skulle göra annars, jag var tvungen. Och helt plötsligt, vips, så var nummer utbytta och någonslags träff smått inplanerad. Hoppas nu ta mig fan att den blir av, jag vill verkligen. För det var länge sedan någon gjorde mig så jälva nervös, pirrig och super töntig.

kollar på filmen chicago och älskar den verkligen, men det har jag gjort hela tiden.

Och ja, skall jag till lägga kanske också då att jag vaknade i hans säng i morse som den mest lyckligaste ligga tjejen med knullruffs ever. Jag har fortfarande svårt att förstå om detta hände eller ej… och svin orolig för att jag kan ha sagt nått som får honom att inte vilja höra av sig igen. Som skulle kunna få honom att strunta i mig, tycka att jag är för mycket.

Please god, no.